Thérèse, Laurent och Camille

Så var det dags för avslutning för läsecirkeln den här gången. Sista boken var Thérèse Raquin av Émile Zola. Stämningen från boken lade sig som en grå yllefilt över vad vi en diskuterade. Hur kan en bok vara så underbar att läsa, men så grå och mörk och förtvivlat hemsk? Och dessutom i avsaknad av en endaste hygglig människa.
Länge kommer vi att bära med oss bilden av Camilles uppsvällda kropp som hemsöker Laurent och det irriterande lilla bettet på Laurents hals som aldrig bleknar bort. Vad säger man om stackars Thérèse? Var hon en ond människa eller bara ett offer?
Vi konstaterar att det finns en anledning till att en del böcker håller i mer än 150 år. Sammanfattningen för den här säsongen blir att det varit kul att läsa tre så olika böcker.

Efter jul kör vi igång igen. Då har vi ett helt annat tema, på önskemål av deltagarna så är det Deckardags. För att göra det lite roligare så läser vi deckare från olika länder. Förhoppningsvis ger det underlag till fler diskussioner och tankar.

Välkomna igen i januari till en djupdykning i: Mordgåtor i andra länder.

En grotesk slutscen

Imorgon träffas läsecirkeln för sista gången den här terminen. Jag ser fram emot att få samtala kring Thérèse Raquin, begär, otrohet, mord och romanens slutscen. Det är förstås romanens slutscen, och inte läsecirkelns avslutning som är grotesk. Jag hoppas dessutom få möjligheten att deltaga i fler läsecirklar på biblioteket, det har varit fantastiskt roligt!

Oväder och crime passionelle

En ny läsecirkelsträff, nu i novembermörkret. Den här gången en mer förtätad roman, Klockan halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras.
Ett häftigt oväder, ett nyligen begånget "crime passionelle", och ett triangeldrama precis i dess begynnelse.
De första kommentarerna var hur filmisk boken var. Bilderna så tydliga - vi hade alla klart för vårt inre sett mördaren där han stod i ovädrets mörker, på taket gömd bakom en skorsten.
Vi förstod också Marias intresse för det han hade gjort. Han har ju nyss genomlevt det drama hon själv just då befinner sig i. Det stora sveket - otroheten.
Som vanligt förde diskussionerna oss ut i ett vidare sammanhang. Frankrike, våra egna resor till landet, den franska kulturen m.m
Vi diskuterade också Duras språk och jämförde med Hemingways. Lite korthugget, mycket dialog och tydliga bilder.
Till nästa gång har vi en klassiker att bita i, Thérèse Raquin av Zola.
Den handlar också om otrohet, upptäckte någon.Ska bli spännande att jämföra tankar och händelseförlopp, 1960-tal och 1860-tal. Var ska diskussionen landa nästa gång?

Suddig gräns mellan roman och film

Så var det då dags för att träffas i läsecirkeln igen. Den här kvällen stod Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras på programmet. Duras är kanske mer känd bl.a. för manuset till filmen Hiroshima, min älskade, men vi var alla överens om att även den här romanen är filmisk. Det är tydliga miljöer, men man får inte veta mycket om personerna.

Jag hade en vag aning om att Halv elva en sommarkväll faktiskt är filmatiserad, och lovade att kolla upp det. Romanen gavs ut 1960, den svenska översättningen är från 1962, och 1966 kom den film som Jules Dassin regisserade.

Att vara ung: från Paris förort till Vimmerby stad

Äntligen dags att träffas igen. Mitt trogna läsecirkelsgäng är laddat för ännu en säsong. Första boken som vi har läst är Kiffe kiffe imorgon. En ung tjej i Paris förort som med mycket humor och ironi berättar om sin tragiska vardag.

Vi har ganska lika uppfattningar om boken, även om någon tycker att det känns ovant att läsa om en så ung huvudperson. Men vi blir glada över hennes språk som är enkelt och kryddat med humor och "kraftuttryck".

Vi drar paralleller till vår egen ungdomstid. Hur var det att växa upp förr i tiden jämfört med nu? Storstad kontra småstad? Åldersspannet i gruppen är ganska stort så vi har olika erfarenheter. Som vanligt halkar samtalet iväg och vi får oss ett och annat storskratt. Det kunde gå vilt till även i Vimmerby för länge sedan.

Men den tappade tråden hittas igen och vi känner för Doria som flickan heter, som lever i utanförskap ensam med sin mamma. Som skydd har hon satt upp en vass attityd. Mot slutet så avtar taggigheten, kanske tack vare en viss pojkes kyss? Någon trängde genom skalet.

En tunn bok med mycket innehåll

Den pocketutgåva av Kiffe kiffe imorgon som vi använder i läsecirkeln är på blott 169 sidor, det slösas inte med orden, stilen är rapp och giftig. Berättelsen flyter på i en väldig fart, men det finns mycket i boken att samtala om.

En egenskap i berättelsen som togs upp under gårdagskvällen är att den är skildrar mänsklig utveckling på ett sätt som gör den svår att motstå. Bokens huvudperson, den 15-åriga Doria, lever i Parisförorten Paradiset tillsammans med sin mamma som är analfabet. I berättelsens början är Doria en mycket introvert person som verkar tycka illa om det mesta, en ton som slås an på den allra första sidan:

Det var måndag och som vanligt på måndagar gick jag till madame Burlaud.
Hon är gammal, hon är ful och hon stinker lusschampo.

Men Doria är en smart tjej, och hon utvecklar genom boken en optimism inför livet: det är nog inte så illa ändå. En förutsättning för den spirande optimismen hos Doria är kanske att mamman får en annan situation, hon börjar en kurs i franska, och hittar vänner.

Den positiva utvecklingen Doria genomgår gör att jag lägger ifrån mig boken med en bra känsla, det kommer gå bra för henne. Det är inte så ofta man får höra positiva berättelser från den franska betongförorten, men den här boken innehåller livsglädje trots den ganska eländiga situation berättelsen börjar i.

Franska författare

Höstens läsecirkel på biblioteket hade igår sin första sammankomst, där vi träffades och diskuterade boken Kiffe kiffe imorgon av Faïza Guène. Temat för höstens läsecirkel är franska författare, och vi kommer att läsa två ytterligare böcker: Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras och Thérèse Raquin av Emile Zola. Kan det finnas något gemensamt, något franskt, i de tre olika böckerna?


Nästa träff är 4/11, och den sista boken träffas vi och diskuterar 2/12.

På den här bloggen kommer vi att ge inblickar i läsecirkeln, men den ger också uttrymme för ytterligare reflektion om det finns behov av det.