En barndom i Berlin

Under några år lever Michael Degen och hans mamma gömda i Berlin. De är judar och det andra världskriget pågår för fullt. Med hjälp av vänner, bekanta och rena främlingar så lyckas de undvika att hamna i koncentrationsläger. Risken att bli upptäckta finns där hela tiden och tvingar dem till en ständig flykt.

När det här händer är Michael elva år och upplevelserna beskrivs ur barnets ögon.
Trots allt det hemska runt omkring dem andas boken livskraft och humor.

Den skildrar också det naiva hos elvaåringen. Som när han blir bästa vän med en pojke som är med i Hitler jugend. Michael kan inte låta bli att prata om judar och dra judeskämt, som för att se hur långt han kan gå utan att bli upptäckt.

Det var intressant att prata om boken. Vi yngre har ju endast läst om kriget, men våra äldre deltagare kom mycket väl ihåg ransoneringskuponger och hur deras pappor var inkallade. De kom också ihåg de judiska flyktingar som kom hit, särskilt de ensamma barnen.

Än så länge finns det de som kan berätta. När de inte längre finns så har vi böckerna.

Annika Brantemo
Bibliotekarie

Går det att förstå?

Alla var inte mördare är titeln på den tyske skådespelaren Michael Degens självbiografi där han berättar om han och hans mors liv i Berlin under andra världskriget. Trots att de var judar lyckades de överleva i Berlin genom att hålla sig gömda och mycket tack vare godhjärtade människor som hjälpte dem. Alla var inte mördare.

Degen berättar om en sida av kriget som vi kanske inte är så vana att läsa om. Någon cirkeldeltagare menade dock att böckerna om andra världskriget har förändrats och den iakttagelsen görs också av Expressens recensent.

Litteraturen om andra världskriget är minst sagt omfattande och läsningen ger oss många viktiga insikter. Men är det möjligt att förstå vad som faktiskt skedde, vad som hände människorna? Kommer det bli än svårare allt som tiden går?

Det är nog tur att vi har böckerna, som visserligen inte kan ge oss full insikt, men ändå kan få oss att tänka till.

/Jakob

Tätt intill dagarna, timme efter timme...

Höstens första bok i läsecirkeln var Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor av Mustafa Can.

Titeln är hämtad från ett citat av Albert Camus "Den tid som flytt återfinner man främst hos de rika. För de fattiga markerar den bara de oklara spåren på vägen till döden. Och för att orka med ordentligt bör man inte minnas för mycket, man lever tätt intill dagarna, timme efter timme."

Kanske var det enda sättet att leva för Mustafas mamma. För att orka med att ha förlorat sju barn måste man vara i nuet. Man måste ha omsorg om de andra som finns kvar, som finns nära.

Men vem är personen bakom mammarollen? Vilka är hennes drömmar och tankar? Mustafa Can försöker komma sin mamma närmre under hennes sista tid. Han vill veta vem hon är innan hon går bort.

Vilken bok! Underbar och fruktansvärd. Jag kände hur klaustrofobiskt rummet var där Mustafas sjuka mamma låg och där de hade sina samtal. Det var mörkt och instängt.
Men i det där instängda rummet växer berättelsen om Mustafas mamma fram.
Och jag har fått lära känna henne. Jag har fått hennes historia berättad för mig och jag har fått följa hennes sista dagar i livet.Berättad med ett alldeles särskilt språk.

Mustafa Cans berättelse kom tätt, tätt intill mitt eget liv.

Annika Brantemo
Bibliotekarie