Den här sista träffen i läsecirkeln fick vi slå ihop två böcker eftersom den förra träffen blev inställd på grund av sjukdom och snöoväder.
Vi började prata om Blåbärsmaskinen av Nils Claeson, son till Stig Claeson. Egentligen en berättelse om en familj med en missbrukande pappa.
Det blev en diskussion om vad en biografi egentligen är? När blir det en biografisk roman? Handlar inte boken mer om Nils än om Claes? Måste alla sanningar sägas? Och vad är förresten sant!?
Bara en massa frågetecken som ni ser. Finns det några bra svar?
Nästa bok förflyttade oss till Afghanistan. En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse. De flesta av oss tyckte mycket om boken. Kanske för att det personliga tilltalet kändes äkta. Läsaren får ta del av mindre positiva drag hos författaren. Det hela känns mänskligt och ärligt. Samtidigt som man inte kan tvivla på hennes engagemang för människorna i Afghanistan.
Tack alla läsecirkels deltagare för de roliga, och allvarliga, diskussionerna vi har haft under hösten!
Till våren läser vi historiska romaner av svenska författare. Först ut blir Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril. Spännande!
Annika
Bibliotekarie
torsdag 30 december 2010
torsdag 28 oktober 2010
En barndom i Berlin
Under några år lever Michael Degen och hans mamma gömda i Berlin. De är judar och det andra världskriget pågår för fullt. Med hjälp av vänner, bekanta och rena främlingar så lyckas de undvika att hamna i koncentrationsläger. Risken att bli upptäckta finns där hela tiden och tvingar dem till en ständig flykt.
När det här händer är Michael elva år och upplevelserna beskrivs ur barnets ögon.
Trots allt det hemska runt omkring dem andas boken livskraft och humor.
Den skildrar också det naiva hos elvaåringen. Som när han blir bästa vän med en pojke som är med i Hitler jugend. Michael kan inte låta bli att prata om judar och dra judeskämt, som för att se hur långt han kan gå utan att bli upptäckt.
Det var intressant att prata om boken. Vi yngre har ju endast läst om kriget, men våra äldre deltagare kom mycket väl ihåg ransoneringskuponger och hur deras pappor var inkallade. De kom också ihåg de judiska flyktingar som kom hit, särskilt de ensamma barnen.
Än så länge finns det de som kan berätta. När de inte längre finns så har vi böckerna.
Annika Brantemo
Bibliotekarie
När det här händer är Michael elva år och upplevelserna beskrivs ur barnets ögon.
Trots allt det hemska runt omkring dem andas boken livskraft och humor.
Den skildrar också det naiva hos elvaåringen. Som när han blir bästa vän med en pojke som är med i Hitler jugend. Michael kan inte låta bli att prata om judar och dra judeskämt, som för att se hur långt han kan gå utan att bli upptäckt.
Det var intressant att prata om boken. Vi yngre har ju endast läst om kriget, men våra äldre deltagare kom mycket väl ihåg ransoneringskuponger och hur deras pappor var inkallade. De kom också ihåg de judiska flyktingar som kom hit, särskilt de ensamma barnen.
Än så länge finns det de som kan berätta. När de inte längre finns så har vi böckerna.
Annika Brantemo
Bibliotekarie
tisdag 26 oktober 2010
Går det att förstå?
Alla var inte mördare är titeln på den tyske skådespelaren Michael Degens självbiografi där han berättar om han och hans mors liv i Berlin under andra världskriget. Trots att de var judar lyckades de överleva i Berlin genom att hålla sig gömda och mycket tack vare godhjärtade människor som hjälpte dem. Alla var inte mördare.
Degen berättar om en sida av kriget som vi kanske inte är så vana att läsa om. Någon cirkeldeltagare menade dock att böckerna om andra världskriget har förändrats och den iakttagelsen görs också av Expressens recensent.
Litteraturen om andra världskriget är minst sagt omfattande och läsningen ger oss många viktiga insikter. Men är det möjligt att förstå vad som faktiskt skedde, vad som hände människorna? Kommer det bli än svårare allt som tiden går?
Det är nog tur att vi har böckerna, som visserligen inte kan ge oss full insikt, men ändå kan få oss att tänka till.
/Jakob
Degen berättar om en sida av kriget som vi kanske inte är så vana att läsa om. Någon cirkeldeltagare menade dock att böckerna om andra världskriget har förändrats och den iakttagelsen görs också av Expressens recensent.
Litteraturen om andra världskriget är minst sagt omfattande och läsningen ger oss många viktiga insikter. Men är det möjligt att förstå vad som faktiskt skedde, vad som hände människorna? Kommer det bli än svårare allt som tiden går?
Det är nog tur att vi har böckerna, som visserligen inte kan ge oss full insikt, men ändå kan få oss att tänka till.
/Jakob
måndag 11 oktober 2010
Tätt intill dagarna, timme efter timme...
Höstens första bok i läsecirkeln var Tätt intill dagarna: berättelsen om min mor av Mustafa Can.
Titeln är hämtad från ett citat av Albert Camus "Den tid som flytt återfinner man främst hos de rika. För de fattiga markerar den bara de oklara spåren på vägen till döden. Och för att orka med ordentligt bör man inte minnas för mycket, man lever tätt intill dagarna, timme efter timme."
Kanske var det enda sättet att leva för Mustafas mamma. För att orka med att ha förlorat sju barn måste man vara i nuet. Man måste ha omsorg om de andra som finns kvar, som finns nära.
Men vem är personen bakom mammarollen? Vilka är hennes drömmar och tankar? Mustafa Can försöker komma sin mamma närmre under hennes sista tid. Han vill veta vem hon är innan hon går bort.
Vilken bok! Underbar och fruktansvärd. Jag kände hur klaustrofobiskt rummet var där Mustafas sjuka mamma låg och där de hade sina samtal. Det var mörkt och instängt.
Men i det där instängda rummet växer berättelsen om Mustafas mamma fram.
Och jag har fått lära känna henne. Jag har fått hennes historia berättad för mig och jag har fått följa hennes sista dagar i livet.Berättad med ett alldeles särskilt språk.
Mustafa Cans berättelse kom tätt, tätt intill mitt eget liv.
Annika Brantemo
Bibliotekarie
Titeln är hämtad från ett citat av Albert Camus "Den tid som flytt återfinner man främst hos de rika. För de fattiga markerar den bara de oklara spåren på vägen till döden. Och för att orka med ordentligt bör man inte minnas för mycket, man lever tätt intill dagarna, timme efter timme."
Kanske var det enda sättet att leva för Mustafas mamma. För att orka med att ha förlorat sju barn måste man vara i nuet. Man måste ha omsorg om de andra som finns kvar, som finns nära.
Men vem är personen bakom mammarollen? Vilka är hennes drömmar och tankar? Mustafa Can försöker komma sin mamma närmre under hennes sista tid. Han vill veta vem hon är innan hon går bort.
Vilken bok! Underbar och fruktansvärd. Jag kände hur klaustrofobiskt rummet var där Mustafas sjuka mamma låg och där de hade sina samtal. Det var mörkt och instängt.
Men i det där instängda rummet växer berättelsen om Mustafas mamma fram.
Och jag har fått lära känna henne. Jag har fått hennes historia berättad för mig och jag har fått följa hennes sista dagar i livet.Berättad med ett alldeles särskilt språk.
Mustafa Cans berättelse kom tätt, tätt intill mitt eget liv.
Annika Brantemo
Bibliotekarie
onsdag 12 maj 2010
Dödligt arv av Donna Leon avslutar läsecirkeln
Så var det dags för sista läsecirkelsträffen för den här säsongen. Vi avslutade med Donna Leons Dödligt arv. En småputtrig historia som inte skrämde någon av oss. Det kändes som att mordet bara var en bagatellartad förevändning av Donna Leon för att få skriva om allt det andra som togs upp i boken: Venedig, den goda maten, mutor till myndighetspersoner och påminnelser om andra världskriget.
Det kändes lite snopet att mordet inte hade så mycket att göra med alla de förundersökningar Brunetti genomförde. Men vi trivdes ändå hela tiden i Brunettis sällskap. En ovanligt mänsklig kommissarie som flyttar pappershögar på skrivbordet för att det ska se ut som han arbetar. Han tar dessutom gärna långa luncher tillsammans med sin fru. Där i matlagningskonsten blir Donna Leon plötsligt väldigt detaljerad och läsaren blir väldigt hungrig!
Som vanligt hade vi en mycket trevlig kväll. Att få höra om andras egna erfarenheter av den italienska polisen och besök i Venedig var extra intressant förstås. Jag tackar alla som varit med den här omgången för att ni bidragit med era tankar, åsikter och inte minst era egna erfarenheter. Nu blir det lite sommarledigt men till hösten fortsätter vi. Den som är intresserad får anmäla sig i augusti, när tema och böcker är spikat.(Förmodligen blir det biografier som tema)
Välkomna åter till hösten!
Annika
Det kändes lite snopet att mordet inte hade så mycket att göra med alla de förundersökningar Brunetti genomförde. Men vi trivdes ändå hela tiden i Brunettis sällskap. En ovanligt mänsklig kommissarie som flyttar pappershögar på skrivbordet för att det ska se ut som han arbetar. Han tar dessutom gärna långa luncher tillsammans med sin fru. Där i matlagningskonsten blir Donna Leon plötsligt väldigt detaljerad och läsaren blir väldigt hungrig!
Som vanligt hade vi en mycket trevlig kväll. Att få höra om andras egna erfarenheter av den italienska polisen och besök i Venedig var extra intressant förstås. Jag tackar alla som varit med den här omgången för att ni bidragit med era tankar, åsikter och inte minst era egna erfarenheter. Nu blir det lite sommarledigt men till hösten fortsätter vi. Den som är intresserad får anmäla sig i augusti, när tema och böcker är spikat.(Förmodligen blir det biografier som tema)
Välkomna åter till hösten!
Annika
måndag 10 maj 2010
Deckarhjältar
Imorgon kväll träffas läsecirkeln för sista gången den här terminen. Dödligt arv av Donna Leon skall avhandlas, kommissarie Brunetti får där ett gåtfullt mord att lösa, som leder honom bakåt till andra världskriget. Den första boken vi lästa på temat deckare, Jadeögat av Diane Wei Liang, hade en privatdetektiv som huvudperson, i övrigt har samtliga våra hjältar varit poliser.
Måste en deckare ha en polis eller en privatdetektiv som huvudperson? En person som kallar sig Magister Mord har sammanställt en lista med alternativa deckarhjältar: http://www.lista.se/listor/1183. Hur skulle din deckarhjälte vara om du fick välja?
/Jakob
Måste en deckare ha en polis eller en privatdetektiv som huvudperson? En person som kallar sig Magister Mord har sammanställt en lista med alternativa deckarhjältar: http://www.lista.se/listor/1183. Hur skulle din deckarhjälte vara om du fick välja?
/Jakob
onsdag 14 april 2010
Tragisk Sorgmantel med hämndmotiv
Den här träffen diskuterade vi Unni Lindells Sorgmantel. En ganska ordinär deckare som följer den nordiska deckartraditionen. Relativt realistiska personporträtt, även om det bara är på ytan, och ett ganska spännande händelseförlopp. Ett enkelt, inte så målande språk.
Början av romanen går lite på tomgång för att på slutet övergå i en upplösning på högvarv. Slutet känns som lite för mycket av allt.
Slutsatsen för många var: en okej deckare, spännande och lättläst.
Själv läste jag Karin Fossums senaste, Döden skall du tåla, direkt efter den här och kunde bara konstatera att den var snäppet bättre. Man kommer människorna närmre. Redan tidigt får man som läsare veta vem som är den skyldige. Det gör konstigt nog berättelsen bara mer spännande, för de berörda i boken vet ju inte vad som rör sig i den här skyldige tonåringens huvud.
Vi konstaterade att det finns flera bra norska deckarförfattare: Jo Nesbö, Anne Holt, Kjell-Ola Dahl, för att nämna några.
Själva mobbningstemat i Sorgmantel diskuterade vi en stund. Oftast fokuserar man på mobbningsoffret och inte på förövaren. Varför? Först skuldbeläggs offret för att vara udda och därför mobbad och sedan skuldbeläggs hon igen för att inte kunna lägga barndomens oförrätter bakom sig. Hon skapar själv sin katastrof. Var finns mobbarens skuld?
Diskussionerna blev lite allvarligare den här gången, men som vanligt en trevlig stund. Vi hann också med att ge varandra några boktips.
Nästa gång ska vi ha läst Donna Leon och Dödligt arv. Då lämnar vi det nordiska tungsinnet på den norska landsbygden och beger oss till komissarie Brunettis myllrande Venedig.
/ Annika
Början av romanen går lite på tomgång för att på slutet övergå i en upplösning på högvarv. Slutet känns som lite för mycket av allt.
Slutsatsen för många var: en okej deckare, spännande och lättläst.
Själv läste jag Karin Fossums senaste, Döden skall du tåla, direkt efter den här och kunde bara konstatera att den var snäppet bättre. Man kommer människorna närmre. Redan tidigt får man som läsare veta vem som är den skyldige. Det gör konstigt nog berättelsen bara mer spännande, för de berörda i boken vet ju inte vad som rör sig i den här skyldige tonåringens huvud.
Vi konstaterade att det finns flera bra norska deckarförfattare: Jo Nesbö, Anne Holt, Kjell-Ola Dahl, för att nämna några.
Själva mobbningstemat i Sorgmantel diskuterade vi en stund. Oftast fokuserar man på mobbningsoffret och inte på förövaren. Varför? Först skuldbeläggs offret för att vara udda och därför mobbad och sedan skuldbeläggs hon igen för att inte kunna lägga barndomens oförrätter bakom sig. Hon skapar själv sin katastrof. Var finns mobbarens skuld?
Diskussionerna blev lite allvarligare den här gången, men som vanligt en trevlig stund. Vi hann också med att ge varandra några boktips.
Nästa gång ska vi ha läst Donna Leon och Dödligt arv. Då lämnar vi det nordiska tungsinnet på den norska landsbygden och beger oss till komissarie Brunettis myllrande Venedig.
/ Annika
tisdag 13 april 2010
Konstruktioner och verklighet
Näst sista gången i vårens läsecirkel där vi kommer att ha läst fem deckare som utspelar sig i fem olika länder. Denna gång var det dags för Unni Lindells Sorgmantel.
Till skillnad från de tidigare deckarna utspelar sig inte den här i någon främmande miljö. Norsk landsbyggd skulle kunna vara lätt att relatera till, men många av oss upplevde nog boken som konstruerad. Det är en tragisk historia, möjligen otroligt tragisk.
Mobbning spelar en nyckelroll i romanen, och även om det i verkliga livet inte leder till mord är det något hemskt, och frekvent förekommande. Om det finns det tyvärr mycket att säga.
/Jakob
fredag 19 mars 2010
Djupa vatten i Istanbul och Mannen som vände insidan ut i Franska alperna
Eftersom Björn Ranelids framträdande på Näs krockade med förra läsecirkelsträffen så hade vi två böcker att diskutera den här gången. Av en slump hade jag lyckats få till en liten röd tråd i dessa två romaner.
En ung man som tror han är vampyr i den ena boken och en påstådd varulv i den andra. En märklig slump men ändå väldigt tidstypisk, i dessa Twilight tider.
Innan jag läste Fred Vargas visste jag inte att varulvar, när de är i det mänskliga stadiet, är hårlösa. Håret är vänt inåt i kroppen för att fällas ut när personen ifråga blir varulv om natten. I Vargas bok blir den stackars man i byn som är hårlös misstänkt för de våldsdåd som härjar i trakten. Naturligtvis finns det en annan förklaring men vägen till upplösningen är kantad av frågetecken. Det märkliga ekipaget som ger sig av på varulvsjakt upp i de franska alperna kommer att dröja kvar i minnet. När jag själv för några somrar sedan bilade, och även campade i dessa trakter, hade jag ingen aning om att det fanns vargar i bergen! Då kanske vi inte hade valt en campingplats i de provencalska alperna, och legat i tält!
Efter att ha kämpat mig igenom Djupa vatten av Barbara Nadel, med alla dess inblandade personer, 46 st, med för mig främmande namn på turkiska, så tänkte jag att: aldrig mer en Barbara Nadel deckare!
När vi träffades i läsecirkeln var det en tröst att höra att flera fått kämpa och hade slagit ihärdigt i personförteckningen som fanns längst bak i boken. ( Och som jag inte upptäckte förrän halva boken var läst!)
Men många tyckte att det varit en spännande bok med en överraskande upplösning. Det tyckte nog jag också, även om vampyrinslaget inte riktigt föll mig i smaken.
Vi var i alla fall några stycken som såg fram emot att få börja med Unni Lindells deckare som vi ska prata om nästa gång. Efter Nadels personrika roman ska det bli skönt att få läsa om ett fåtal personer som kanske dessutom heter Kalle och Arne, som någon uttryckte det.
Ser redan fram mot nästa gång!
Annika
En ung man som tror han är vampyr i den ena boken och en påstådd varulv i den andra. En märklig slump men ändå väldigt tidstypisk, i dessa Twilight tider.
Innan jag läste Fred Vargas visste jag inte att varulvar, när de är i det mänskliga stadiet, är hårlösa. Håret är vänt inåt i kroppen för att fällas ut när personen ifråga blir varulv om natten. I Vargas bok blir den stackars man i byn som är hårlös misstänkt för de våldsdåd som härjar i trakten. Naturligtvis finns det en annan förklaring men vägen till upplösningen är kantad av frågetecken. Det märkliga ekipaget som ger sig av på varulvsjakt upp i de franska alperna kommer att dröja kvar i minnet. När jag själv för några somrar sedan bilade, och även campade i dessa trakter, hade jag ingen aning om att det fanns vargar i bergen! Då kanske vi inte hade valt en campingplats i de provencalska alperna, och legat i tält!
Efter att ha kämpat mig igenom Djupa vatten av Barbara Nadel, med alla dess inblandade personer, 46 st, med för mig främmande namn på turkiska, så tänkte jag att: aldrig mer en Barbara Nadel deckare!
När vi träffades i läsecirkeln var det en tröst att höra att flera fått kämpa och hade slagit ihärdigt i personförteckningen som fanns längst bak i boken. ( Och som jag inte upptäckte förrän halva boken var läst!)
Men många tyckte att det varit en spännande bok med en överraskande upplösning. Det tyckte nog jag också, även om vampyrinslaget inte riktigt föll mig i smaken.
Vi var i alla fall några stycken som såg fram emot att få börja med Unni Lindells deckare som vi ska prata om nästa gång. Efter Nadels personrika roman ska det bli skönt att få läsa om ett fåtal personer som kanske dessutom heter Kalle och Arne, som någon uttryckte det.
Ser redan fram mot nästa gång!
Annika
onsdag 13 januari 2010
J'accuse
Émile Zola skrev inte bara melodramiska romaner. Han var också mycket engagerad i samhällsdebatten. Den 13 januari 1898 publicerade den franska tidningen L’Aurore ett öppet brev från Zola till Frankrikes president. Det har gått till historien och fått en egen artikel både i Nationalencyclopedin och Wikipedia. Svenskspråkiga Wikipedia har en kort artikel för uppslaget, men både engelskspråkiga och franskspråkiga Wikipedia har väldigt ambitiösa artiklar om brevet.
måndag 11 januari 2010
Internationell kriminallitteratur
Det drar ihop sig till en ny läsecirkelstermin. Denna gång "Mordgåtor i andra länder". Med anledning av det temat vill jag passa på att tipsa om en utmärkt artikel av Johan Wopenka där han går igenom kriminallitteraturens internationella historia.
I The Detective Short Story (1942) listas bl.a. kinesiska novellsamlingar nedtecknade mellan åren 600 och 1800, men det vi menar menar med deckare och kriminallitteratur mycket av sin historia i USA och Europa. På senare år har vi dock sett många exempel på kriminalromaner som utspelar sig i andra delar av världen. Ett av de mer kända exemplen på nyskapande kriminallitteratur är antagligen de TV-aktuella böckerna om Damernas detektivbyrå i Botswana. Vår resa börjar med boken Jadeögat och en detektivbyrå i Beijing.
Vill du läsa Wopenkas artikel återfinns den i databasen Alex. Logga in med ditt lånekortsnummer och klicka sen på temaartiklar. Alex är förövrigt en fantastisk källa till kärnfulla författarpresentationer.
I The Detective Short Story (1942) listas bl.a. kinesiska novellsamlingar nedtecknade mellan åren 600 och 1800, men det vi menar menar med deckare och kriminallitteratur mycket av sin historia i USA och Europa. På senare år har vi dock sett många exempel på kriminalromaner som utspelar sig i andra delar av världen. Ett av de mer kända exemplen på nyskapande kriminallitteratur är antagligen de TV-aktuella böckerna om Damernas detektivbyrå i Botswana. Vår resa börjar med boken Jadeögat och en detektivbyrå i Beijing.
Vill du läsa Wopenkas artikel återfinns den i databasen Alex. Logga in med ditt lånekortsnummer och klicka sen på temaartiklar. Alex är förövrigt en fantastisk källa till kärnfulla författarpresentationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
