Tragisk Sorgmantel med hämndmotiv

Den här träffen diskuterade vi Unni Lindells Sorgmantel. En ganska ordinär deckare som följer den nordiska deckartraditionen. Relativt realistiska personporträtt, även om det bara är på ytan, och ett ganska spännande händelseförlopp. Ett enkelt, inte så målande språk.
Början av romanen går lite på tomgång för att på slutet övergå i en upplösning på högvarv. Slutet känns som lite för mycket av allt.

Slutsatsen för många var: en okej deckare, spännande och lättläst.


Själv läste jag Karin Fossums senaste, Döden skall du tåla, direkt efter den här och kunde bara konstatera att den var snäppet bättre. Man kommer människorna närmre. Redan tidigt får man som läsare veta vem som är den skyldige. Det gör konstigt nog berättelsen bara mer spännande, för de berörda i boken vet ju inte vad som rör sig i den här skyldige tonåringens huvud.

Vi konstaterade att det finns flera bra norska deckarförfattare: Jo Nesbö, Anne Holt, Kjell-Ola Dahl, för att nämna några.



Själva mobbningstemat i Sorgmantel diskuterade vi en stund. Oftast fokuserar man på mobbningsoffret och inte på förövaren. Varför? Först skuldbeläggs offret för att vara udda och därför mobbad och sedan skuldbeläggs hon igen för att inte kunna lägga barndomens oförrätter bakom sig. Hon skapar själv sin katastrof. Var finns mobbarens skuld?

Diskussionerna blev lite allvarligare den här gången, men som vanligt en trevlig stund. Vi hann också med att ge varandra några boktips.

Nästa gång ska vi ha läst Donna Leon och Dödligt arv. Då lämnar vi det nordiska tungsinnet på den norska landsbygden och beger oss till komissarie Brunettis myllrande Venedig.

/ Annika